nynäshamn
Det här inlägget kommer att bli rörigt men jag måste skriva av mig.
Staden där jag växte upp. Staden som formade mig till den jag är idag. Jag vill tycka om stället men det är bara ren ångest som uppstår när jag är där. När jag sitter på pendeltåget och hör nästa "Nynäs gård" så sitter klumpen i halsen där och försvinner inte förrän jag rullar in med tåget på Sundbybergs station på väg tillbaka.
Livet jag levde i Nynäshamn känns overkligt. Det känns inte som att jag har levt det livet. För det är så pass annorlunda mot det jag lever nu. En villa idyll med mamma, storebror och mammas man. Vi hade till och med hund. Men sen kom cancern och tog min mamma i från mig.
Det går inte en dag utan att jag tänker på min mamma. Jag önskar verkligen att hon var med mig nu. Jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag saknar min mamma.
Jag kan fortfarande inte prata helt ärligt om min mamma. Det är för privat. Jag kan inte prata känslor. När någon frågar något om min mamma utan att jag är beredd på det så dör en liten bit utav mitt hjärta varje gång. Att inse att mitt livs förbild inte längre finns.
Här om dagen frågade en person "Hur länge sen är det sen din mamma dog?". Dog. Dog. Dog.
Min mamma är död. Det är snart 5 år sedan hon lämnade mig och alla andra kvar.
Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag hade fått följa med för att slippa sorgen, smärtan och ångesten jag har kämpat mig igenom. Alla dessa gånger jag bara har velat hoppa och ge upp. De gånger jag har gjort dumma saker bara för att få tänka på annat. Den gången jag fick höra att jag är psykiskt instabil från BUP. Jag är fan inte psykiskt instabil. Jag sörjer, och det kommer jag alltid att göra.
Jag älskar livet. Min mamma gav mig livet och jag tänker aldrig ge upp det.
Jag älskar dig mamma.
Staden där jag växte upp. Staden som formade mig till den jag är idag. Jag vill tycka om stället men det är bara ren ångest som uppstår när jag är där. När jag sitter på pendeltåget och hör nästa "Nynäs gård" så sitter klumpen i halsen där och försvinner inte förrän jag rullar in med tåget på Sundbybergs station på väg tillbaka.
Livet jag levde i Nynäshamn känns overkligt. Det känns inte som att jag har levt det livet. För det är så pass annorlunda mot det jag lever nu. En villa idyll med mamma, storebror och mammas man. Vi hade till och med hund. Men sen kom cancern och tog min mamma i från mig.
Det går inte en dag utan att jag tänker på min mamma. Jag önskar verkligen att hon var med mig nu. Jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag saknar min mamma.
Jag kan fortfarande inte prata helt ärligt om min mamma. Det är för privat. Jag kan inte prata känslor. När någon frågar något om min mamma utan att jag är beredd på det så dör en liten bit utav mitt hjärta varje gång. Att inse att mitt livs förbild inte längre finns.
Här om dagen frågade en person "Hur länge sen är det sen din mamma dog?". Dog. Dog. Dog.
Min mamma är död. Det är snart 5 år sedan hon lämnade mig och alla andra kvar.
Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag hade fått följa med för att slippa sorgen, smärtan och ångesten jag har kämpat mig igenom. Alla dessa gånger jag bara har velat hoppa och ge upp. De gånger jag har gjort dumma saker bara för att få tänka på annat. Den gången jag fick höra att jag är psykiskt instabil från BUP. Jag är fan inte psykiskt instabil. Jag sörjer, och det kommer jag alltid att göra.
Jag älskar livet. Min mamma gav mig livet och jag tänker aldrig ge upp det.
Jag älskar dig mamma.